Iran
Hej De va ett tag sen jag skrev jag vet.. Men de bara det att när jag skrev de två inläggen innan så fick jag minnen tillbaka. Minnen som jag hade försökt att radera helt och hållet. Men nu är jag redo igen, redo att fortsätta skriva och lägga ner min tid här. Gud vad vackert det är med fåglar som sjunger så här tidigt på morgonen här i Lidköping. Actually så är Lidköping en av Sveriges vackraste stad i mina ögon och jag är så himla glad över att få ha blivit uppväxt här. Well.. Vi stannade i Iran i några dagar upp till 6-7 månader. Vi började vänja oss med miljön, med språket och till och med lagen. Jag är uppväxt i en familj där även om jag är muslim så har jag aldrig blivit tvingad till att bära på slöjan. Men i Iran så måste man ha slöja som kvinna när man är utomhus. Vi ville verkligen att månaderna skulle gå fortare men de kändes så segt. Lekarna tog slut, fantasierna försvann och drömmarna hängde på en lös tråd. Vi fick iallafall vänner där, pappas vänner som vi brukade hälsa på var en av världens trevligaste människor jag mött i livet. Mannen i huset brukade ta med mig och min lillebror och hans dotter ut och åka runt med bilen. Det var då det bästa jag visste, eftersom jag fick välja vilken väg han skulle ta, med tanke på att jag inte kände igen gatorna. Månaderna gick och mamma mådde sämre eftersom hon var gravid och inte visste om det. Medan pappers arbeten tog sin tid så ville mamma åka tillbaka till iraq nu när vi hade vårt medborgartillstånd i Iran. Så vi åkte tillbaka till min mormors hus, då mamma var gravid i åttonde månaden. Jag minns inte ifall jag var glad över att jag skulle få ett till syskon, jag minns verkligen inte. Jag hade ju redan en lillebror som var min bästa vän. Efter cirka 20 dagar så föddes min nya lillebror, han blev inte så älskad av mig den tiden för nu var det inte bara två av oss utan ännu en lillebror som skulle nu få vara med i våra lekar.
Tusen tack
Jag ville bara tacka er alla som läser och stödjer mig igenom allt det här, jag lovar att allt jag skriver kommer rakt ifrån hjärtat! Jag är inte heller ute efter att bli "känd" utan vill verkligen att människor hör min story och inser att det finns människor som har det värre.
Tack för allt!
Från ett helvette
Efter timmar och även dagar av resa så kom vi fram till vår destination, ni vet känslan när man var liten och fick äntligen gå in leksaksaffären? den lyckan och glädjen kände jag på mig direkt. Jag var så glad att jag äntligen kunde sova utan att höra ljudet av när bomberna nådde marken , eller när varningssignalerna sattes på några minuter innan vi blev attackerade. Jag minns att jag kallade de signalerna för dödenssignaler. Man kunde inte göra något förutom att bara sitta hemma och be till gud om att man inte skulle bli träffad.
Så där var vi , i Tehran. Pappa hade ordnat så att vi skulle få hyra ett rum ifrån en familj där, minns att rummet var inte större än 20kvm. Vi hade ett kök oxå minns jag , eller ett hörna som var cirka 10 kvm stort som vi använde som kök. Och så var det ett badrum oxå , fast förutom badkar eller dusch för det fanns inget sånt då. Varje gång man ville duscha så fick man koka vatten och sedan ha kallt kran vatten för att blanda så det blir ljumet.
Jag och min lillebror skojade alltid med varandra , jag var 4 och han fyllde 2 år. Vi var bästa vänner och de enda vänner båda hade. En gång så ville vi busa lite , så mamma bad oss att vänta i badrummet tills hon skulle hämta våra handdukar så att vi kunde duscha. Men jag och min lillebror ville verkligen busa så vi började kasta vatten på varandra, efter några få sekunder så kom mamma springandes mot oss. Hon skrek så högt på mig om att jag slösade vatten när det var det enda vi hade för den dagen, och där kom den. Min första örfil , de va så mycket ilska i den . Inte nog med att den var hård utan de va så mycket i den örfilen. Jag minns att jag inte fick ut ett ljud, både mamma och lillebror kollade på mig. Jag fick inte fram ett ljud utan bara satte mig på pallen så att mamma kunde hjälpa mig att duscha , jag åt inte ens middag den kvällen utan la mig direkt efter duschen.
Dagarna gick och vi gjorde ingenting förutom att bara vara hemma och vänta , jag minns att vår granne tyckte synd om oss. Han var en mycket äldre man som hade en bänk utanför sitt hus där han hade frukt på som han hade plockat, han sålde de för att kunna försörja sin familj. Jag minns att han brukade komma varannan fredag med två påsar fulla med olika sorters frukter. Jag och min lillebror började vänja oss så mycket med livet där även om det inte var livet som var vårt mål , men ändå så var det bättre än de helvettet vi hade.
Mitt första kapitel
Kan allting verkligen ha en mening? vad är livets mening egentligen? Att inte säga vad jag vill , att inte göra det jag vill .. vad är meningen med den då?
När ska jag säga att allting började? så mycket som jag minns så har den ingen "början" utan de har alltid varit så här för mig. Kan man verkligen föddas på fel ställe? eller är det bara vi som inte är nöjda med det vi har som kan känna så? Vad säger ni andra? hur nöjd är du med ditt liv? Min fråga tyder inte på dina räkningar som du måste betala varje månad, och inte heller på vilken bil du har. Har du fått det du drömt om som liten? Inte jag.
Ni vet när man var liten och drömde om hur framtiden skulle se ut , dagarna man inte kunde bestämma sig om man ville bli tandläkare eller veterinär. Man ville hjälpa människorna samtidigt som man ville hjälpa djuren? Den barndomen och de tankarna fanns där bara en stund för mig. Jag föddes under ett krig, mina första år av liv bestod av bomber, vapen och rädsla. Det första ljudet jag hörde när jag började lyssna var skottlossningar, men de är ju väl normalt tyckte jag , eller? Jag hade ju ingen aning då , men med tiden blev jag ju van med skotten. Jag var rädd, men jag lyckades på något sätt alltid att somna när det började låta.
Efter mitt andra år vid liv så började pappa förstå att kriget började bli farligare och det blev mer riskabelt att få leva där under den perioden, så han flydde med hopp om att ta sig till Sverige för att sedan hjälpa oss dit. Men så lätt var det inte, det var inte några månaders väntande. Det tog cirka 5 år av mitt liv, under tiden så hade mamma varit gravid av min yngre bror som hon inte hade någon aning om då. Han ville att vi skulle till Iran för att vi skulle försöka åka därifrån till Sverige, vi kunde inte ta andra vägar eftersom ifall staten visste att vi skulle ut från landet så skulle jag inte ha varit kapabel till att sitta och skriva det här nu.
Jag minns att vi satt i en jeep men inte en sån som finns nu utan en som inte hade någon tak där bak, en sån där som man hade för att flytta varor och djur.. vi satt där i hopp om att komma fram dit , det var inte bara vi utan flera andra som hade en dröm om att fly från döden. Jag var så liten men jag minns de mörka vägarna , vi hade ett stort lakan på våra huvuden så att gränspoliserna inte skulle se något , jag minns att vid mitt huvud så fanns det ett hål mot himmeln. Där var den , månen. Första gången jag la märke till månen så var jag 4 år , jag hade inte vågat kolla mot himmeln innan. Men där var den , så rund och fin jag kände hur vinden kom in igenom de lilla hålet. Så där satt jag , mamma och min lille bror, på något sätt så kände jag en känsla av frihet , men jag visste inte att den friheten skulle kosta mig mitt liv.
Välkommen till min nya blogg!
