laluna.blogg.se

Kan allting verkligen ha en mening? vad är livets mening egentligen? Att inte säga vad jag vill , att inte göra det jag vill .. vad är meningen med den då?

 

När ska jag säga att allting började? så mycket som jag minns så har den ingen "början" utan de har alltid varit så här för mig. Kan man verkligen föddas på fel ställe? eller är det bara vi som inte är nöjda med det vi har som kan känna så? Vad säger ni andra? hur nöjd är du med ditt liv? Min fråga tyder inte på dina räkningar som du måste betala varje månad, och inte heller på vilken bil du har. Har du fått det du drömt om som liten? Inte jag.

 

Ni vet när man var liten och drömde om hur framtiden skulle se ut , dagarna man inte kunde bestämma sig om man ville bli tandläkare eller veterinär. Man ville hjälpa människorna samtidigt som man ville hjälpa djuren? Den barndomen och de tankarna fanns där bara en stund för mig.  Jag föddes under ett krig, mina första år av liv bestod av bomber, vapen och rädsla. Det första ljudet jag hörde när jag började lyssna var skottlossningar, men de är ju väl normalt tyckte jag , eller?  Jag hade ju ingen aning då , men med tiden blev jag ju van med skotten. Jag var rädd, men jag lyckades på något sätt alltid att somna när det började låta.

 

Efter mitt andra år vid liv så började pappa förstå att kriget började bli farligare och det blev mer riskabelt att få leva där under den perioden, så han flydde med hopp om att ta sig till Sverige för att sedan hjälpa oss dit. Men så lätt var det inte, det var inte några månaders väntande.  Det tog cirka 5 år av mitt liv, under tiden så hade mamma varit gravid av min yngre bror som hon inte hade någon aning om då. Han ville att vi skulle till Iran för att vi skulle försöka åka därifrån till Sverige, vi kunde inte ta andra vägar eftersom ifall staten visste att vi skulle ut från landet så skulle jag inte ha varit kapabel till att sitta och skriva det här nu. 

Jag minns att vi satt i en jeep men inte en sån som finns nu utan en som inte hade någon tak där bak, en sån där som man hade för att flytta varor och djur.. vi satt där i hopp om att komma fram dit , det var inte bara vi utan flera andra som hade en dröm om att fly från döden.  Jag var så liten men jag minns de mörka vägarna , vi hade ett stort lakan på våra huvuden så att gränspoliserna inte skulle se något , jag minns att vid mitt huvud så fanns det ett hål mot himmeln.  Där var den , månen. Första gången jag la märke till månen så var jag 4 år , jag hade inte vågat kolla mot himmeln innan. Men där var den , så rund och fin jag kände hur vinden kom in igenom de lilla hålet. Så där satt jag , mamma och min lille bror, på något sätt så kände jag en känsla av frihet , men jag visste inte att den friheten skulle kosta mig mitt liv.